Vi välkomnar Jennie och Johanna Börjesson-Eriksson!

Jennie (t.v.) och Johanna (t.h.) Börjesson-Eriksson i nya klubbdressen.

De flesta känner dem som det talangfulla tvillingparet från lilla Storvik i Gästrikland som dykt upp ”från ingenstans” och vunnit SM-medaljer och fått representera Sverige i internationella sammanhang. I Skogssports andra nummer i år gavs även en insyn i deras satsning med storebror Joel som tränare och hur de tillsammans lyckas som ett lag, Team Börjesson-Eriksson. Till nästa säsong tar de steget upp i seniorklassen och väljer samtidigt att fortsätta sin utveckling i Malungs OK Skogsmårdarna. Detta glädjande besked utgör startskottet för en damelitsatsning som ska skapa de bästa förutsättningarna för att hjälpa våra damer att nå sina mål.

Till vardags bor Jennie och Johanna tillsammans med storebror Joel i en lägenhet i Falun och båda pluggar grundlärarprogrammet (förskola till årskurs 3) på distans. Utöver Joels teknikpass (ofta på egenritade kartor) tränar de med Dala Sports Academy och har även två hundar som önskar många långa promenader. Vi träffar hela Team Börjesson-Eriksson en solig eftermiddag i Falun och börjar med att ta en porträttbild.

Hur känns det att prova nya tävlingströjan för första gången?

”Det känns både ovant och spännande, jag gillar det blåa!” säger Johanna och Jennie fortsätter: ”Jag håller med, men det är alldeles för lite rosa på tröjan”. Hon kommer genast med nya designförslag och snacket är igång.

Ni har orienterat sedan länge och har under de senaste två åren haft en riktig raketutveckling, vad är den största framgångsfaktorn till det?

Innan Jennie och Johanna hinner svara skickar Joel upp båda händerna med ett leende för att påminna om hans roll i det hela. Alla skrattar och Jennie berättar att den största skillnaden är att de bedriver mycket mer orienteringsteknisk träning, vilket är en förändring som skett sedan Joel började engagera sig mer.
Jennie: ”Det startade med att vi tänkte steget längre i förberedelserna inför O-Ringen i Sälen 2016, att vi behövde specialträna i fjällterräng för att lyckas. När det sedan gick bra för Johanna på O-Ringen förstod vi att vi var på rätt spår. Vi började analysera mera och tänka kritiskt, vad gör jag bra och vad kan jag göra bättre?”
Johanna fyller i: ”Vi använder lite olika tekniker när vi orienterar. Jennie använder inte kompassen eftersom hon tidigt lärde sig läsa på alla kartdetaljer. Jag kör mest på kompass och behövde lite längre tid till att lära mig karta och höjdkurvor. Jag är lite trögtänkt, haha, det är alltid jag som skrattar sist när någon berättar ett skämt”.
Joel lägger till att de även blivit bättre på att samarbeta och att lära sig av varandra. Jennie och Johanna har alltid varit löpstarka och nu när tekniken finslipats syns det tydligt i resultatlistorna.
”Det går lite bättre nu när vi minskat ner 45-minutersbommarna” skrattar Jennie.

Er storebror lägger ner nästan hela sin själ för att ge er de bästa förutsättningarna att lyckas, vad betyder Joel för er?

Johanna berättar att hon har en helt annan bild av Joel nu jämfört med för några år sedan. Förut brydde sig Joel bara om sin dator och sin cross (Joel satsade helhjärtat på sin motocrosskarriär och lade extremt mycket tid på att meka i garaget och jobbade heltid för att kunna finansiera satsningen). ”Det var oftast Johanna som kämpade emot när Joel retades. Joel brukade brotta ner Johanna och stänga in henne i garderober medan jag sprang och gömde mig” säger Jennie. ”Vi såg honom mest som en ”hatad” storebror”, tillägger Johanna med glimten i ögat. Det låter som äkta syskonkärlek med andra ord. Joel var sällan positiv till orientering i början, men det förändrades efter att Johanna lyckades bli bästa svenska i Sälen utan att vara helt nöjd med loppen. Joel insåg då vilken potential hans systrar hade och har sedan dess hjälp dem på alla sätt han kan.
”Joel tror verkligen på oss” säger Johanna. ”När vi själva är besvikna efter att vi bommat mycket finns han alltid där för att motivera oss igen. Drivet har hela tiden varit att se hur långt det kan räcka utan misstag. Han övertygar oss gång på gång att vi kan om vi vill, att ingenting är omöjligt. För två år sedan visste vi inte vad Swedish League var för något och vi tänkte någon tanke om att det vore kul att lyckads där. Vi drömde även om att springa i landslaget i framtiden, men att det aldrig kommer gå”. Tillsammans har Team Börjesson-Eriksson redan bevisat motsatsen. ”Det hade aldrig gått så här bra för oss utan Joel” avslutar Jennie.

För många är det nog ganska oväntat att ni byter klubb till just Malung, hur har era tankegångar varit fram till detta beslut?

”Det har snurrat väldigt mycket”, börjar Johanna och hoppar sedan tillbaka i tiden: ”När vi var små var det bara Storvik som gällde, vi tänkte att vi skulle tävla för moderklubben hela livet. Sedan såg vi att många andra bytte klubb och vi ställde oss frågan varför vi själva är kvar? Det var först ifjol när vi flyttade till Falun som tankarna började komma. Vi var mindre delaktiga i Storviks verksamhet och flera andra klubbar började höra av sig. Vi sökte efter goda råd av många olika personer och inför 2018 hade vi egentligen bestämt oss för en klubb, men pappa tyckte att vi skulle vänta och stanna i Storvik sista junioråret. Vid det här tillfället visste vi inte ens att Malung fanns. Första kontakten med Malung var i våras när Wille frågade om vi kunde ordna en spetsträning i utbyte mot en lägervecka i Sälen. Sedan bjöd Rickard med oss på påsklägret och vi hade inga andra tankar än att det var kul med bra träningsmöjligheter. I samband med träningarna började Linus fråga oss om syftet och vad vi skulle fokusera på, vilket fick oss att tänka till. Sedan dess har han varit lite av ett mentalt bollplank. Hur som helst var det ett välkomnande första intryck från många olika håll och vi kände oss som en del av gänget. Samtidigt frågade vi oss, om vi nu skulle byta till Malung, vem skulle vi då springa stafetter med? Under lägret i Sälen i somras hade vi första snacket om en eventuell ny damelitsatsning. Då kände vi att vi ville vara med och utvecklas i en bra miljö oavsett om det blir fler tjejer eller inte. Om vi bestämmer oss nu kanske någon hakar på sen, tänkte vi. Det känns både häftigt och spännande att vara en del i den här satsningen, att träna och åka på läger och tävlingar tillsammans och att hämta inspiration av andras erfarenheter av en elitsatsning. Vi ser verkligen fram emot att fortsätta utvecklas!”

På tal om att utvecklas, hur ser era framtidsambitioner ut?

Jennie och Johanna är väldigt bra på att fylla i varandras meningar och är onekligen samspelta. Tillsammans väver de ihop ett svar som om båda vet precis vad den andra tänker. ”När vi var på Euromeeting blev vi verkligen supertaggade! Vi såg att det inte skiljde jättemycket fram till de bästa, så det känns inte omöjligt att nå dit på längre sikt. Nu ska vi förbereda oss för en tuff säsong som förstaårsseniorer där det är svårare att hävda sig. Vi ska satsa mer på sprint för att lättare anpassa oss, men vi ska ändå vara med på allt för att det är så roligt att orientera. I takt med att vi blir bättre vill vi satsa på Swedish League och SM. I framtiden vore det coolt att springa i landslaget på EM och VM. Vi siktar såklart högt, men om det inte går hela vägen så är det så”.
”Motivationen är viktigast och det är den som får styra”, säger Johanna innan Jennie avslutar: ”Det tror jag förresten också är en framgångsgrej, själva motivationen, och att vi är så bra på att hjälpa varandra”.

Det råder inga tvivel om att Team Börjesson-Eriksson hängivit sig fullständigt åt sporten. Deras vilja och passion inspirerar och det känns väldigt kul för oss i Malungs OK att vara en del av Jennie och Johannas fortsatta elitsatsning. Ni är varmt välkomna!

 

Postad i:

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *